Translate

lördag 30 april 2016

Kroniska sjukdomar och att ibland vilja ge upp

När ger vi upp när vi har fått en sjukdom?
Ja det kan man verkligen fråga sig, jag har funderat på det och kommit fram till att det inte är vid ett speciellt tillfälle utan att det faktiskt är vid flera tillfällen. Första gången man vill ge upp är förmodligen när man sitter hos doktorn och får bekräftat att man lider av en kronisk sjukdom som man aldrig kommer att bli botad ifrån. Därifrån stänger man mentalt av eftersom man inte orkar att ta in allt negativt som sägs om hur ens liv kommer att bli framöver.
Nästa gång man vill ge upp när man står på apoteket och inser att man just har köpt en arsenal med mediciner och allt känns hopplöst. Apotekspersonalen bråkar om att jag inte kommer att få den medicin jag önskat att få utan att jag faktiskt borde nöja mig med en billigare variant. Förutom att jag är sjuk är jag också en bricka i världen och i landet. Läkemedelsföretagen förstår jag ganska snabbt vill tjäna pengar på mig som är sjuk.
Att ge upp känns rätt så lockande när ens barn vill ha med en på en aktivitet och man då får försöka att förklara för barnet att nej: mamma orkar faktiskt inte det just nu men kan hon/han inte gå med pappa istället? Under det tillfället går alla krafter åt till att försöka se så glad ut som möjligt fastän man faktiskt vill ställa sig upp och skrika hysteriskt eller lägga sig ned och låta tårarna rinna.
Att ge upp känns lockande när man inser att livet kommer att bli så där nu framöver, att ingen bot finns och att människor runt om mig faktiskt inte har en aning om vad jag går igenom, just nu.
Att ge upp känns lockande när man måste kämpa för att få en bra arbetsplats som klarar av utmaningen att anställa mig med denna sjukdom och anpassa den efter mig. Svårigheten består i att dels övertyga rehabiliteringspersonalen om hur man faktiskt mår och dessutom hela tiden försöka få sina arbetskamrater att förstå att nej jag orkar inte följa med på något efter jobbet. Att min fritid består av att sova och försöka kommer åter till livet, det är något som ingen förstår och efter ett tag slutar jag också att förklara det. Då är det lättare att skylla på annat för att slippa dra upp hur jobbig man är i deras ögon.
Men trots att dessa tillfällen är ganska många så ger man ändå inte upp! Jag har ofta funderat på varför man faktiskt inte ger upp även om jag vet att många gör det. Jag har i alla fall inte gett upp även om det vissa småstunder har känts övermäktigt. Jag kommer hela tiden tillbaka med förnyad styrka och målmedvetenhet. Jag kommer aldrig att låta sjukdomen regera över mig och jag kommer aldrig att ge upp. ©  Ulla Holgersson