Translate

fredag 29 april 2016

Flera kroniska sjukdomar- blir vi mer hårdhudade då?

Om vi har fler sjukdomar - blir vi mer hårdhudade då?
Ja det är en svår fråga - svar= både ock.
Första gången man får en diagnos blir det i alla fall en större chock än gångerna därefter när man får diagnos på diagnos. Första gången blir chocken större än de följande gångerna eftersom allt är så nytt och chockartat. Andra gången har man första gången att falla tillbaka på och då inser man att kanske inte livet blir lika jävligt som man först trodde, eftersom man under resans gång faktiskt hittar olika utvägar att göra livet lättare. Andra gången känns det som man har skor med sulor på kan man säga. Man står stadigare med fötterna på jorden och är faktiskt inte förvånad att man kunde få en diagnos till även om man naturligtvis tyckte att det borde räcka att få bara en diagnos eftersom det var en oerhört tuff diagnos.
Tredje gången man får en diagnos är tanken på orättvisa ganska stor och överskuggar tankarna om vad man faktiskt istället borde ägna sig åt - att söka bot för sjukdomen. Man över galla över allt och alla och känner en oerhörd ilska emot samhället, vården och allt och alla. Det känns då som om man faktiskt vill ta en paus ifrån allt, bara vila ifrån allt för att sedan komma tillbaka - starkare.
Fjärde diagnosen känns det som en väl inrepeterad scen i en teateruppsättning. För det måste ju faktiskt vara fiktivt eftersom det är så hemskt, tänker man. Jag spelar bara en roll just nu och snart kommer jag ju att vakna ur mardrömmen. Återigen upplever man sorgen, ilskan, hopplösheten men bara lite mer för denna gång.
Femte diagnosen känns som en käftsmäll som nästan drar omkull mig. Jag kan inte förstå inte få in i mitt huvud att det faktiskt har hänt igen. Jag värjer mig ifrån diagnosen och undrar över om jag verkligen har den eller om det har skett något misstag.
Sjätte diagnosen känns det som om jag faktiskt har landat i att jag har ytterligare en sjukdom. Jag känner mig säker på att klara av den och vet hur jag ska söka hjälp för besvären. Jag vet hur världen ser ut och vad jag kan få ut av den. Jag vet att jag själv är oerhört stark och att det också är ur mig själv som jag måste hämta kraften, orken att orka med. Jag ser mig själv som en helt annan person än jag var tidigare och det är inte så enbart att jag ser mig som en dålig person, absolut inte. Faktum är att jag är väldigt stolt över mig själv och den jag har blivit. Jag har också lärt mig att älska mig själv och jag har accepterat att jag faktiskt är som jag är. Jag duger och världen kommer att fortsätta att vara orättvis men jag kommer att agera i min egen bubbla och ta för mig av världen - det jag kan. ©  Ulla Holgersson